Den 22 juli skrev jag här på bloggen att det är så trevligt att det inte bara är jämmer och elände i tidningarna. Det fanns ledarskribenter på finskspråkiga tidningar som försvarade svenska språket.
Då blogginlägget skrevs tidigt på morgonen var jag ännu lyckligt ovetande om vad som skulle hända lite senare samma dag. Och sedan dess har det varit många svarta rubriker.
Men jag går inte nu och här in på vad jag anser om Breiviks dåd. En del av mina åsikter om det kan ni läsa här. Det är ledaren från tisdagens tidning 26 juli.
Dagens artikel om Jens Stoltenberg i Hufvudstadsbladet var en av de bästa i tidningen. När någon drabbats av sorg, när något så här ohyggligt hänt – då är det ju svårt att veta vad man ska säga. Alla ord känns överflödiga, intetsägande. Och då är det bäst att inte säga något alls.
Men vissa människor förväntas förstås komma med uttalanden. Till exempel personer i ledande ställning. Och här har den norske statsministern visat prov på en nästan ofattbar styrka. Väldigt långt har det ändå handlat om att han har varit sig själv. Han har tillåtit rösten brista och tårarna rinna. Han har visat det vi alla borde visa mer av – medmänsklighet och empati.